Författare: Johanna Nilsson

Handling: Hanna och Karin är bästisar och hela sommaren har de lekt och byggt kojor i skogen. Men när höstterminen börjar förändras allt. Karin vill vara med de tuffa tjejerna - och det blir med ens ett alldeles tomt runt Hanna. På rasterna gömmer hon sig för att inte bli retad eller slagen; för att syskonen inte ska se ringen av ensamhet kring henne. Hanna fyller elva men ingen i klassen sjunger för henne. Hon fyller tolv och har inget kalas; vem skulle vilja komma hem till henne? 
Flera år senare finner vi Hanna på ett mentalsjukhus. Hon står vid fönstret och lutar sig mot världen utanför. Där finns froståkrarna, längtansvattnet och mörkerskogen, där finns människor, närhet, hud. Hon undrar hur kyssar smakar. Vill öppna fönstret och släppa in luft, här är det tungt att andas, själen får astma, dårskapen växer. Hon är fortfarande ung, här kan hon inte stanna.

Omdöme: Detta är en helt fantastisk bok! Den är så smärtsam att jag vill gråta för varje stycke. Kan du förstå att du har fyllt år och ingen sjunger för dig i skolan? Det som slår mig mest är att detta är 10-11 åriga barn som gör så här, det är inte klokt! Det är helt sjukt! Att man sätter upp så många gränser för vad som är rätt och fel, och de personer som är "fel" blir så hemskt behandlade. På nått sätt så förväntar jag mig att kanske vuxna ska bete sig så här men inte barn! Hanna är bara "fel", då blir hon behandlade på ett sådant sätt. Johanna Nilssons skildring är helt fantastisk, hon skriver med såna känslor som man inte förväntar sig en 10-åring ska ha men som måste vara där. Det är så hemskt vad vi människor kan göra mot varandra.

Detta är definitivt den bästa bok jag läst på väldigt länge och den har verkligen öppnat min ögon!